Fhiiija

Jag hälsade ju somsagt på pappisen idag. I häktet. Helvete vilken prosedur innan man kom in. Först ringa på knappen till hissen och vänta på att någon svara så dom tillät en att gå in i hissen, i hissen så skötte poliserna på 8:e våningen knapparna, fanns baar nödknapp i hissen. Väl där inne fick man ta av sig de mesta, jacka väska allt. Egenom en pipkontroll. Sen kom man till rummet. Vi fick nummer 5. Polisen öppna jag och mamma satte oss och sen kom pappa! De va härligt att se honom. Han är smal nu. 76 kilo väger han. Förr vägde han 95. Men han såg fräsch ut, förutom de då. Vi satt och småpratade lite om de mesta. Sen började jag gråta, mamma sa till honom att han får skärpa sig nu och sa allt de jag ville säga. Då brast de. Så vi kramades. Att krama sin pappa som man inte gjort sen studenten i 1 Juni va helt underbart. Han luktade precis samma, hur arg jag än är på honom så va de helt underbart att krama honom. Han tyckte jag luktade gott (: Och va fin. Halvtimman gick snabbt, på pricken knackade dom på dörren och tog ut oss. Utanför stog de 3 väktare, 2 unga killar bla han som satt i kontrollen och 1 som öppnade. Vi kramdes och jag började gråta igen. Jag har saknat honom så otroligt mycket och har vart så otroligt rädd för allt som har kunnat hända. Att få se honom nykter första gången på 10 månader va underbart. Väktarna tyckte nog det var en obekväm situation, dom visste inte riktigt vart dom skulle kolla och den ena säger "Ska jag ta bort honom" lite tyst och den andra skakade på huvudet och sa "Ne". Efter de släppte jag och gick.

Jag önskar över hela mitt hjärta att min pappa ska bli bra nu. Att jag litar på de är en annan sak.